Jane Morén

Kapitalism

2012-02-01T06:53:00.004+01:00

I veckans Flamman:

" ... nyliberalismens viktigaste experimentverkstad. Den offentliga egendomen styckades och delades upp mellan ett antal skurkkapitalister. Man byggde inte upp något effektivt skattesystem som kunde finansiera sjukvård och annan välfärd. Istället fick de offentliga institutionerna förfalla. Stora delar av industrin blev nerlagd. Istället fortsatte man att bedriva rovdrift på landet naturresurser, vilket blev den viktigaste profitkällan för den nya makteliten. Resultatet blev en social katastrof med massarbetslöshet och våldsamma ekonomiska klyftor. "

Här nu!

2012-01-27T09:52:00.007+01:00

Oj min stackars bortglömda blogg. Jag brödjobbar och skriver på ett nytt manus. Finns inga ord utanför de tillstånden just nu. Händer roliga saker samtidigt: Som ny avdelning på Lo-tidningens Kultursidor: MOTORD och MOTBILD, läs gärna bland annat min dikt "Gå hem och gräv".

Annars: utanför fönstren den mjölkvita tillvaron, alla dessa ögonblick av livet som jag samlar i mina askar. Ibland gråten i halsen på servicehuset där jag jobbar extra just nu. Det är ett bra servicehus, men ålderdomens skröplighet gör ont. Det är aldrig en smärta som når upp i blårummen hos de blanka makthavarna. De räknar småpengar dagarna i ända. "Jag skulle vilja stanna längre hos dig Greta, men nu är du mätt i alla fall: snart kommer jag tillbaka".

Och så musiken som förfört mig fullständigt. Den jag lyssnat på som i trance medan jag skrivit klart nästan ett helt nytt manus om kärlek som gör ont. Musiken som vindlade sig in i bröstet på mig så jag kunde minnas, så jag kunde berätta. Jenny Lindgren, JELI, A Place.

De är vakna när vi sover

2012-01-13T08:47:00.006+01:00

I veckans nummer av Arbetaren har jag med två texter: "De är vakna när vi sover" som handlar om hemlöshet och "Edit vill bara att någon kommer" som handlar om vårdval.

"Vi som inte klättrar uppåt, vi sjunker på något sätt neråt även fast vi bara gör som förr, lever enkelt, jobbar, är arbetslösa ibland, betalar hyran, lagar maten till barnen, borstar av våra gamla vinterkappor för ännu en säsong"

Läs de gärna och lägg ett bokmärke på Verktygslådan i nya Arbetaren, det kommer att komma nya aktuella texter här varje vecka i ett samarbete med medlemmarna i Föreningen Arbetarskrivare.

De är vakna när vi sover

Edit vill bara att någon kommer

Old times

2012-01-12T08:44:00.018+01:00

Igår letade jag efter analoga fotografier av ett poesiband i mitt skåp, då hittade jag den här bilden på mig, 12 år gammal, när jag gick på Konstfack en eftermiddag i veckan. Jag tror det var för att de blivande bildlärarna skulle ha några elever i en slags klass att öva på, i det här fallet måste det ha varit fotografi, för på baksidan av bilden står det med blyerts, belys gärna en sekund till. Jag levde upp, säg att jag ska göra konst, av allt, även mig själv och jag gör det, jag älskar det. Men kanske var det teaterintresset som visade sig mest här."

Här är också bilderna jag letade efter. Poesigruppen Sjunde Paragrafen. Det var en fin tid och vi var på liten turné och spelade in en cd med 28 dikter med suverän musik av Jair-Rohm Parker Wells NY och några andra musiker, bland annat saxofonist Glomer Explench och munspelare Allen Finney. Du kan lyssna på några av oss på min myspace-sida, till exempel min långdikt Pupill, fler kommer snart. Planer på nyinspelningar finns ständigt, men gruppen är idag upplöst så det får bli nya konstellationer.

Foto: Kristina Berggren.

(Sjunde Paragrafen: Poeterna Rainer Ellilä, Jane Morén, Per-Eric Söder och Pere Schröder 2001)

En början

2012-01-11T11:10:00.000+01:00

Mitt skrivbord är av teak. Litet med nio lådor. Jag är tio år. Jag har pennor, jag har papper och små böcker i vilka jag skriver det liv jag inte vågar leva. Jag sitter vid fönstret i 40-talslägenheten på två trappor upp, tvårummaren med balkong och skafferi i vilket luften därute blåser in. Jag känner lukterna, hör ljuden från gatan. Hör ljudet av pennan mot det linjerade pappret. Ritar ut bokstäverna på den blåvioletta raden, en rad till, en rad till och tiden försvinner i ett rusigt rus av ord, markeringar på blåmärkeslila radstrecken.

Motstånd

2012-01-11T10:57:00.002+01:00

Jag har länge tänkt samla mina scendikter i ett dokument men av naturen är en samling skriven under många år spretig. Det är där jag fastnar. Men nu skriver jag här lite titlar och korta rader bara för att komma loss:

GATLYKTAN* EVERYBODY* JAG HÖR* SLAGFÄLTET* TUSEN ORD* AMBULANS * MANNEN UTAN KVINNAN * MANNEN I MITTEN* JAZZ* SUCK * PUPILL * KASTA KNIVARNA * MR LEDER * STOMATOL * AJ AJ * DOUBLÉ * PRESSBYRÅN * GYLLENE SNITTET* SOFFMORDET* TANGO & CAPORAL* NICE MICE* SÖTNOSARNA* MITT BITRÄDE* KÄRE JOHN* MODERN* 40 ÖRE* GRÖNA LUND* BAKA* FOCK* YOU NORVEJ?* AFTER SHAVE* HYPOFYS* ÅSÖGATAN 52* OCRA & CHOKLAD* EN KYSS SÅKLART* STRÄCK UT* BLODSPÅR* GOODBYE* HAJAR FINNS DET BARA I FLORIDA* GLORIA* PISS-OFF* RYABOCK* UPPROPARNAS* KÄRA CHEFEN* KYSS EN HUND* *PAPPA * M2 * BALETT * FRANK * O* BEGRAVNINGSBYRÅN * MULL* INGEMANSLAND * PARKETT * H * CRUSADE & AMAZON * I*OLIVETTI * OLYDIG*PIRAYA *PISTOL* PLAST* PETROL* TEMPO* X* VID MIN FADERS BORD* NEW YORK* ENKELT FOLK * 112 * POCKET* MONARC* GULD* TEXAS* YES * MIN LOTT

MIN LOTT

Jag torkar mina tårar med min sons tubsocka
Jag äter hundens överblivna mat
(och ändå har jag ingen hund, har inte haft på femton år)
jag sitter i timtal i köksfönstret
och betraktar cykelbanans eviga strömavbrott
jag minns

den där vilsamma fredagseftermiddagen på Systemet
butikschefen spelade fiol som Näcken bland tombackarna
tills hans näsa glänste röd som Marienellan
Vi sprang som välklädda bicepsmaskiner mellan hyllraderna
på jakt efter spansk och grekisk tröstvälling
utanför knäcktes svenska och ryska lårbenshalsar (i den nordiska
gnistklara lervällingen)
is och dis
rus och snus
och 14 åringars lögnhalsar ännu ej avskurna av lekkamraterna på
ungdomsdagiset
timmarna i fredagsloppet...

Vid stängningsdags hade chefens fiol tappats bort bland den nyinkomna
whiskyn
Inte alla kassor stämde
En liten gubbe var kvarglömd av hemtjänsten vid tomglasmaskinen
Vid min kassa låg en kvarglömd lösögonfrans

Kroki

2012-01-09T23:12:00.007+01:00

För 22 år sedan gick jag ett år på Grundskolan för konstnärlig utbildning, Grundis som det brukar kallas. Under det året träffade jag mannen som blev far till mina barn och mitt liv tog en ny bana. Konststudierna avbröts efter det där året. Men jag fortsatte illustrera sporadiskt till olika artiklar och böcker, nu senast till boken Ta parti för barnen.

Men jag har senast tiden känt ett allt större behov av något jag inte kunnat formulera. Vad har jag velat, vad har jag saknat? Ikväll upptäckte jag det. Jag följde med min dotter på kroki och känslan där i ateljén i Gamla stan där vi stod vid våra stafflier under koncentrerad tystnad. Ljudet av några häftiga penndrag hördes ibland, annars ett stilla nästan tranceartat tillstånd i absolut NU.

Jag var ringrostig, helt klart, handen med kolbiten darrade vid första dragen, men snart var jag inne i det, känslan att bli ett med linjerna, rita både från ögat och magen. När de två timmarna var över hade vi gjort otaliga skisser av modellens poser och jag hade även ritat av några av konstnärerna:)

15 januari sista dag söka Arbetarskrivares stipendium

2012-01-08T07:21:00.001+01:00

Hög tid skicka texter till Arbetarskrivares årliga stipendium

Hoppas ni skrivit mycket under julen. Den 15 januari är nämligen sista dag är sista inlämningsdag för att vara med och söka årets stipendium.

Föreningen Arbetarskrivare delar sedan 1995 ut ett litterärt stipendium till någon lovande skribent som ännu inte publicerat sig i bokform. Priset kallades tidigare Fem Unga-stipendiet men bytte namn till Arbetarskrivares stipendium. Inriktningen är att belöna en icke etablerad författare för att inspirera till en fortsättning i föreningens anda. Det vill säga ett skrivande med utgångspunkt i arbetet med ett underifrånperspektiv och för att utveckla den svenska arbetarlitteraturen. Namnbytet på stipendiet innebär att åldern hos den sökande inte längre spelar någon roll utan enbart den litterära skaparkraften.

Priset är på 5000 kr och delas ut på föreningens årsmöte.

Om vinnaren inte är medlem i föreningen får personen ett medlemskap under ett år som extra belöning.

Bidragen kan vara noveller, dikter eller utdrag ur något större verk som inte varit publicerat tidigare. Det sammanlagda omfånget får inte överskrida 6 A4-sidor, med enkelt radavstånd. Stipendiekommittén önskar texter som skildrar dagens samhälle, arbetsliv och sociala sammanhang.

Läs mer om hur du anmäler dig på Föreningen Arbetarskrivares blogg

Nyårskarameller

2012-01-02T12:57:00.003+01:00

Nyår sedd från Skinnarviksparken

En vecka med tomten

2011-12-29T09:02:00.006+01:00

Julen har varit här, för sin korta visit och i år utan snön. Jag tittar igenom bilderna i min antika mobil och ser att intryck finns. Här har ni 10 nedslag i min vecka med jultomten.

Det regnar i julruschen. Spring, spring. Själv står jag stilla många gånger, mitt i tiden. Här är jag, nu. De förbirusande målar sig in på skärmen i min mobil.

Dagen före julafton är det kaos i butikerna. Kläderna faller av sina galgar, golvet dekoreras med spets och siden.

Och jultomtens vagn körs fram. Snart kommer han sitta där i med renarna och segla över hustaken i staden där alla barnen väntar.

Blundar vi behöver vi inte se. Men de ligger mitt ibland oss, de hemlösa inrullade i sina täcken på köpgatorna. De unga flickorna på julfesten går ner med mat till dem, det värker i deras unga hjärtan. Ingen ska behöva ha det så säger de, ett sådant samhälle ska vi inte ha säger jag.

Och NK-palatset dukar tre meter bort upp för frosseri.

I gropen vid totempålen av glas har de vita tälten landat med sina handelsresande.

Dagen efter stormen, träden ligger längs Årstaviken.

Man tar det lugnt dagarna efter ruschen.

Glider fram över isen i Kungsträdgården till musik.

2011-12-20T12:38:00.004+01:00

Kära bloggläsare!

Jag hoppas ni alla får en fridfull jul, med värme, kärlek och god mat, mycket skratt och så lite glitter. Jag vet att en del har ångest inför jul, så tråkigt kan jag känna, att behöva ha det. Därför skickar jag er alla här lite kraft, lite kraft att kanske säga nej för omväxlings skull, eller ja om det är det som behövs. Själv längtar jag till risgrynsgröten, det är den som gör julen och så den vegetariska prinskorven, så god! Risgrynsgröt kokad på gammeldags mjölk och grädde och kanelstång. Det är barndomens jul för mig. Och så familjen, ljus, en gran med julklappar under, musik och så snön, stora flingor ska falla utanför fönstret. Det är min förhoppning!

Jag tänker också på alla dem som inte kan ordna en trygg, varm jul. Alla dem som vi solidariskt inte får blunda för. Jag tänker på ett nytt år som ska bli varmare än det som varit. Jag önskar så att vi såg mer till vad det är att vara människa än vad en människa kan skaffa sig i makt och rikedomar. I allt som vi faktiskt kan göra, i liten skala, var och en av oss.

Trumpetens vemod över parken

2011-12-18T12:15:00.005+01:00

I går kom den första snön. Jag satt på tunnelbanan till Vällingby när jag såg den i höjd med Islandstorget. Jag var på väg till biblioteket för att hämta en bok som bara fanns där. Vällingbytorg var fullt av julstånd, men för mig är julkommersen allt mer främmande.

På hemvägen snöade det även inne i stan och i parken nedanför Bofills båge stod en trumpetare och spelade. Trumpet och snö är Pippi och hennes ensamma jul, som ändå blir så bra, hennes presenter i trädet. Och jag stannade till och lyssnade på trumpetens sorgliga toner och såg upp på det stora julträdet dekorerat med lysande globar av ljus. Vintern hade kommit.

Occupy Stockholm

2011-12-09T09:17:00.008+01:00

Några dagar i slutet av november besökte jag den globala Occupyrörelsens utpost i Stockholm. De håller till på Brunkebergstorg där de har uppfört ett tjugotal tält. Det var lätt att bli kvar trots kylan. Det fanns något hoppfullt i hela situationen, något slags obegripligt stark gnista. Vissa av de bodde här och såg inte vintern som något större problem. Precis bredvid blinkade köppalatsen med sitt glitter. Där var kommersen i full gång. Läs gärna mitt reportage i kulturdelen av veckans nummer av Lo-tidningen.

Ingen snö

2011-12-01T06:27:00.004+01:00

Många är glada över att det inte är någon snö. Jag tycker att det är bra på ett sätt: jag kan fortsätta att cykla. Men annars: nog vill jag ha de där sagomornarna med ett magiskt landskap i vitt, knarret under skosulorna och det där ljuset, kylan, klarheten, skärpan och de mjuka snöflingornas glimrande. I morse vaknade jag fem till ett becksvart mörker och....fågelsång! Jo, jag trodde jag drömde, men nej då, enveten sång i träd utanför fönstret.

Häromdagen ringde mina grannar på landet. De måste bara berätta, sa de, att den Margaritaplanta jag haft i en kruka hängande på stugväggen hela sommarne och sedan bara chansat med att plantera ner i jorden vid stugknuten, nu blommade om för fullt! Jo, så var det.

Det milda vädret är också bra för de gamla som vill ta sig en promenad utan att slå en saltomortal, men hur mycket visar denna höst om klimathotet, kanske mycket mer än vi vill ta in. Lägger in en bild av en tidigare vinter och en koltrast i ett fruset landskap, i denna så ovanliga november som idag övergått i december. Utan ett spår av snön, inte en vittring.

Åtta broar

2011-11-27T23:50:00.004+01:00

Jag avslutar nu med utdrag ur Ansiktet i händerna med dessa rader från ljusare dagar, med mera hopp.

"//jag cyklar åtta broar för din skull i dag
på krönen rider jag på broarnas välvda ryggfena

ser jag himlen
ser jag svalkavattnet blänka långt där nere
ser jag segelbåtar

någon i en öppen ruff läser
en annan ser på sin man vid rorkulten
han ser långt fram
ser jag någon kisa mot solen
den är stark i dag

jag cyklar åtta broar
plockar anemoner och rödklöver åt dig på den största bron
i bergsskrevorna
sommar på Essingeleden //"

Alla dessa döttrar

2011-11-27T23:42:00.005+01:00

Alla dessa döttrar
vid färdtjänstbussar på trottoarer ser man dem
tålmodigt fjärrskådande bortablick
den gamla mamman lastas ombord
tunnhårig utpumpad
trafiken blåser förbi

och alla dessa döttrar
de tumlar utför apoteksentréer med medicinpåsar
blir stående vid färdtjänstbussar
ser sina gamla mammor lastas på
en filt runt benen
tunt hår
en krökt hand
en förlamad hand

alla dessa trötta döttrar
väl påklädda och väntar de
orörliga
inte en min inte ett steg
rör inte ens med tåspetsen i gruset
tunga som gamla bryggarhästar vid sin last

alla dessa döttrar
glassplitterhjärtan och diskhänder

(Ur Ansiktet i händerna sid 97)

Runda fina

2011-11-25T06:35:00.003+01:00

Slussens runda former måste bevaras. Måste folk klättra upp i lyktstolparna, lägga sig sida vid sida på gator och torg på Slussen när grävskoporna kommer för att stoppa förstörelsen?Hur kan någon människa tycka det är annat än galenskap: att förstöra en unik plats, byta ut den mot åttafiliga motorleder längs vattnet... varför lyssnar man inte på busschaufförerna när de berättar om hur det kommer att bli rent praktiskt: ska de vända bussarna vid Slussen, måste de köra runt hela Gamla stan. Om hur otillgänglig platsen blir för funktionshindrade och föräldrar med barnvagnar, om vilket trafikkaos under bygget som beräknas ta 7 år, om utsikten och formen och arkitekturen som försvinner....om förslaget Sten Nordin förordar går igenom. Hur många namnunderskrifter krävs det, hur många offentliga protester, aktioner innan makten lyssnar?

Idag har alla glömt..

2011-11-25T05:05:00.004+01:00

"//idag har alla glömt
att smutsbruna oljan pumpas ut i havet
100 000 fat om dagen
blått blir mörkt blir svart blir brunkladdigt
som fågeln som dör intill räddningsfartygets skrov

här är också skrov
många går som indränkta i olja
kan inte ta sig fram
och jag fyller i ännu en blankett åt mamma
att också hon har fått olja på fjädrarna
kan bara flaxa med den högra
skriver jag till Färdtjänsten

de vill ha ett nytaget fotografi
jag tar ett vackert från midsommarafton i Småland
mamma i sitt blå rum med spetsgardinerna
sin vita hålbroderade blus
silvermedaljongen
och hennes sockervaddshår som sommarsolen polerat
ladugården med Rut och Blenda där utanför//"

(Ur Ansiktet i händerna sid 56)

Katarsis

2011-11-24T22:22:00.004+01:00

Jag satt idag i soffan och stirrade ut i luften, typ. Det var mitt under Babel. Jag kände det var så tungt. Vad vill jag skriva om frågade jag mig plötsligt. Jag tror det var när de pratade om Lightchick, Roséchick, Softcrime och alla de där varumärkena böcker som ska bli köpta delas in i. Och jag frågade mig själv: ärligt Jane, ärligt. Vad vill du skriva om? Skulle det vara möjligt för dig att skriva underhållning? Och jag kände en ocean av vemod fylla mig, alla sorgliga historier jag var så full av, liv som måste berättas, sorger som måste bredas ut över himlavalvet och tona bort för varje ord de fylldes med, stiga till himlen och falla ner som stjärnstoff i mitt hår, som en katarsisresa mitt skrivande.

Jag kunde inte komma på någonting som skulle kunna vara vare sig underhållande eller läckert. Sen satt jag en stund till och tänkte: men vad vill jag själv läsa? Jo precis sådant, berättelser ur livet, starka, berörande, sorgliga, vemodiga, det är sådana böcker jag sträcker mig efter.

Inre dramatik

2011-11-24T08:37:00.008+01:00

Det är svårt det här, att välja ut korta utdrag ur dikteposet Ansiktet i händerna. Boken är liksom gjord för att läsas i ett svep, som en film som utspelar sig under fyra månaders dramatisk tid, yttre och inre, privat och världsomspännande, och nu har jag alltså föresatt mig att plocka ut vissa delar. Jag är tveksam om de korta bitarna verkligen kan ge en rättvis bild av boken, men jag fortsätter som jag tänkt, idag med ett lite längre utdrag. Det är också hämtat från tiden på sjukhemmet, men nu mer dramatik, inre, dotterns gamla sjukhusrädsla som kulminerar när hon går genom korridorerna mot sin mamma:

"...//

60-talets sjukhusvistelser kastas upp som död fisk framför mina fötter vid varje steg
sticken och slangarna
och det glödande klotet
som brinnande fördes upp i näsan på mig
om och om igen
ackompanjerad av lögnen om ett myggstick
eller bara tystnaden och brutala händer som grävde sig in
i armar
upp i näsa
tryckte dukar med eter mot mitt ansikte
i de dunkla råttgångarna här
har luften tagit slut
två dyktuber står mittemot receptionen
taket trycker på

känner ni inte?

en tant skriker länge
någon hostar upp tungan
hostar upp livet
hela helvetesfärden redan nu
hänger utanför sängen
påsar av kött och gamla ben

i råttgångarna har matbiträdet en grön plasthätta på håret
den lyser som en grönslemmig sten mot stålblanka värmeskåp

jag nästan svimmar
klamrar vid antiseptiska sprutan
den tunna luften
jag ska alcogella hela vårdapparaten
hela Geria Triken!

här bryr sig ingen om flygplatser
vulkaner
här handlar det om vakuum
kampen att spränga en blåsa med garn
gå utan ben
skrika utan mun

jag hade livet i min hand
plötsligt rullade det bara ut
bort under en möbel långt in i en gång

här ligger alla tanterna
de snälla de mindre snälla
de väldigt ledsna

hjälp ropar tanten som hänger utanför sängen
jag springer genom sjukhuset med lågt i tak
mitt ansikte är som täckt av spetsade kanyler
som bisvärmar
död fisk runt mina fötter
kommer 60-talet tillbaka

jag springer i skräck tills jag fångas in av svullna och breda armar
5 år, 7 år, 10 år gammal
de bar mig till glödkloten knivarna kanylerna
som sköterskorna sa var mindre än myggor

var en duktig flicka nu så får du ett bokmärke sa de

här ligger massor av duktiga flickor
påsar av slappt skinn och spruckna ben
koagulerade hjärnor

trots alla bokmärken...//"

(Ur Ansiktet i händerna sid 42-45)

Dagens utdrag ur Ansiktet i händerna

2011-11-23T08:40:00.003+01:00

Varje dag några veckor framöver kommer jag lägga ut utdrag ur mina böcker Ansiktet i händerna (2011) och Kaneltimmen (2007). Vill du veta mer om böckerna går du bara högst upp i bloggen till fliken Mina böcker. Det här utdraget har jag tagit från den del av boken där mamman flyttats från akuten till sjukhemmet.

"

En bortglömd plats

varv efter varv med vägar bland villor och skog

längst in har de gömt de gamla

ingen himmel faller in på dig från fönstret

bara bakgårdens husfasader oändliga

tegel efter tegel

tysta entréer

väsandet av glasdörrar som öppnas sakta

ekot av mina steg i korridorerna

på väg till dig

men du ska bli frisk nu

du är målmedveten

du travar i korridorer med biträde och bälte

du får säga svåra ord för att mungipan ska klättra upp igen

du får träna din hand som hänger obrukbar

jag åker den långa vägen med bussen varje dag

det är en otrivsam plats här

mäklare och husbyggare kallar området en Idyll

köp ett radhus med utsikt

en naken innergård blottad i glas

på avdelning 4 finns det en terrass för de sjuka

att gå ut på

om de kan"

(sid 41 Ansiktet i händerna")

På sjunde dagen

2011-11-22T08:58:00.004+01:00

"På sjunde dagen drar sig Eyjafjallajökull ihop
här faller snöblandat regn på asfalten vid Södra station
min hals är svullen
jag badar hett med brinnande ljus
som jag lyckas tappa i vattnet
det blir plötsligt mörkt

askmolnet syns inte till
men på kartorna ligger det som en mörk hand över Europa
och din hand är bättre säger sjukgymnasten..

vi pratar flera gånger på telefon
jag ligger under täcket och fryser
pratar med läkaren hon rabblar medicinnamn
ingen kan minnas

vulkanen sluter sig
Arlanda har helt stängt
vi tar inga risker säger chefen

du tar en risk
avstår medicin
säger nej till operation
som mormor
hon dog
men läkaren säger att svullnaden runt infarkten sjunker

Eyjafjallajökull sluter igen sitt bolmande hål

på sjunde dagen
snöblandat regn.."

Ur Ansiktet i händerna (2011)

Läs mig

2011-11-21T08:49:00.011+01:00

En vecka framöver kommer jag lägga ett utdrag ur mina böcker här på bloggen. Jag hoppas du kommer att finna något i dessa korta utdrag, som kanske gör dig mer intresserad av att läsa mig.

Jag börjar med några rader i första delen i min senaste bok: "Ansiktet i händerna" som kom ut i mars 2011.

"vi ser ibland på varandra
när jag spritar händerna
när jag går hem från avdelningen
när han går hem och jag är kvar

hans mamma ligger i fosterställning
ansiktet som en mask
klockan tickar
vi sitter båda här
med våra gamla mammor

*

I Europa kommer flygresenärerna ingenstans
de lägger ansiktet i händerna
förtvivlade
sjunker ihop mot pelare
utmattade
det finns inga motorer som kan flyga genom vulkanaska
utan att stanna
utan att falla som bomber ner mot jordskorpan

(sid 13 i Ansiktet i händerna)
(Mer info om boken finner du på fliken "Mina böcker" överst i bloggen)

Stig Sjödinpriset

2011-11-18T18:13:00.007+01:00

I Veckans nummer av Arbetaren Zenit kan du läsa mitt reportage från Stig Sjödindagen.

Balansen

2011-11-17T08:36:00.003+01:00

Startsträcka. Jag tycker varje dag nästan innehåller den där startsträckan. Vissa dagar står jag bara och gasar och provar växlar, men vågar inte släppa kopplingen, tänker att det kanske finns en bättre växel, en bättre raksträcka, en bättre position och har jag nu allt med jag behöver. Utmaningen är att bara börja, utan rädsla för resultatet, utan rädsla för alla känslorna som kan frisättas, men mest rädslan för att misslyckas, inte komma på rätt spår, rätt ton. Att skriva är som konstsim, simhopp, hästhoppning: balansen, rätta timingen. Men jag måste minnas att det faktiskt inte är så fysiskt. Eller? Det känns som allt handlar om balansen, inte för mycket, inte för lite, flytet, bågen, rytmen. Får inte tappa läsaren, allt måste bära från start till mål, inga gropar för läsaren att falla på huvudet i, trassla in huvudet i. Samma allvar när jag läser. Jag läser så långsamt, så helfokuserat, får inte missa en enda skugga, vittring. Vilka krav jag har!

Sonja

2011-11-10T13:02:00.009+01:00

Många är de som känner till en viss Sonja i mitt liv, min långt över 60 år gamla cykel. Sonja, döpt efter poeten Sonja Åkesson, såklart:), är som en familjemedlem, på henne har jag färdats norr, söder, öster och väster om stan i 24 år! Jag köpte henne för 200 kr av en gammal dam i Upplands Väsby och cyklade glad hem henne till Söder en regnig aprilkväll 1987. Sonja har burit mina barn (ett tag ett barn fram och ett bak), matkassar och även möbler, allt med gott mod;) Flera höstar och vintrar skjutsade jag min redan då ganska långbenta dotter fram och tillbaka till ridskolan i Enskede med henne sittande på en fårfäll på pakethållaren, en mycket snörik vinter var det ett äventyr! Här ses hon från min utkikspunkt häromdagen när jag cyklade förbi Västberga.

Om livet

2011-11-04T07:31:00.004+01:00

Oktober 2008 började jag blogga. Det gav mig flera nya vänner och en ny värld där jag fått så mycket. Men behovet att skriva på bloggen är inte längre så stort, idag är jag mera på Facebook, men ändå vill jag inte sluta med bloggen, bloggen är mer personlig för mig, här skriver jag sådant jag inte skriver på Facebook.

Jag läser idag inte lika mycket bloggar heller. Några av de jag följt har slutat. Sådant är lite jobbigt för mig som person, det hör ihop med att jag har svårt med separationer, förändringar. Det är ju inget att skryta med, speciellt inte idag när en fjäder i hatten är att man är flexibel och gillar förändringar. Men kanske är mitt osäkra liv med inga fasta anställningar och en ständigt föränderlig tillvaro och ekonomi anledningen till att jag gillar att det jag fäst mig vid, fortsätter. Kanske även skilsmässorna jag gått igenom gjort mig skör för plötsliga förändringar. Idag längtar jag efter tvåsamheten. Det behöver inte vara parrelationen, utan mera en stark tvåsamhet runt ett gemensamt projekt. Jag sakar en passionerad projektvän att skapa tillsammans med. Gärna man och projektkamrat i samma person. En person att leva med och kanske driva tidning/förlag/teater med. Ensam är inte stark, i längden. <3

Femte recensionen

2011-11-01T13:23:00.006+01:00

Det är roligt med positiva recensioner. Och det är väldigt betydelsefullt för den tvivlare med väldigt högt ställda krav som jag är. Här är ett litet utklipp ur den senaste, en lång recension av Katarina Wallin publicerad i tidningen Aurora:

"....Jane Moréns ”Ansiktet i händerna” återger händelser från våren och sommaren 2010 då det oerhörda hände, det som skulle förändra så mycket. Diktsviten ger uttryck för en dov förtvivlan som inte utesluter humor och en stilla glädje: över moderns små framsteg som trots allt betyder mycket i hennes vardag; över hågkomster och minnen som väcks till liv av samtal på sängkanten och i telefon. Minnen av en annan tid, med andra förutsättningar. Glimtar av det folkhem som alltmer glider ifrån oss. Ibland ligger uppgivenheten nära hos mor och dotter, darrar som pilen på vägen mellan misströstan och hopp. Vad betyder en stroke?

Morén diktar skickligt på två plan. Det personliga, med den nya dimensionen i symbiosen mellan mor och dotter som sjukdom kan medföra, har sin motsvarighet på makronivå i form av vulkanutbrottet på Island. På så sätt vävs dramat kring kvinnornas kamp-poetens med sitt liv, moderns för sitt liv-skickligt in med ekologiska, logistiska och sociala konsekvenser som askmolnet orsakar. Även katastrofen med den spillda oljan i Mexikanska Golfen som klibbar ihop fåglarnas vingar tränger in som en klangbotten från den större världen. Kan det bli bättre, ska det bli bättre, vägar man hoppas? De levande ljud- och synintrycken på den här resan-som slutar i ovisshet- förstärks av språket, som växlar effektfullt mellan nuets konkreta, fåordiga beskrivningar och de målande skräcksyner och hågkomster från barndomen som ett tillstånd av missmod eller trötthet kan framkalla. Och, ännu svårare att hantera, den känslan som kan komma över en vissa dagar att verklighetens kaleidoskop har vridits ett varv för långt om man trevar efter det vanliga siktet utan att finna det.

Diktens jag åker tvärbanan till modern som väntar vid henne vid köksbordet. Modern, vars dotter känner sig ”som ett sönderslitet barn”. Dottern, vars medkänsla och kärlek genomsyrar hela boken som ett stråk av ljus."

Vill du läsa hela recensionen kan du läsa den i ett dokument där jag samlat alla fem recensionerna av min senaste bok Ansiktet i händerna. Du hittar filen längst ner i högerspalten på första sidan på www.janemoren.net

Passion för analoga kameror

2011-10-29T13:51:00.013+02:00

Fotografi taget av Belinda Morén

Jag fotograferar nästan alltid digitalt. Men det jag tycker bäst om är faktiskt att fota med gamla manuella analoga kameror. Min dotter, som är uppväxt med digitala kameror, delar min passion. Hon var nyligen mycket envis med att fotografera med en kamera jag inte trodde alls fungerade och fick fram en del mycket speciella bilder, som vibrerar av en slags poesi. Den poesin jag fick fram när jag var i Venedig och fotade analogt med min favoritkamera, som tyvärr gick sönder just där. Men jag fortsatte fota och fick ställa in på alla möjliga vis och hoppas det skulle vara rätt. Kameran är en Konica Auto s3. Till vardags kallad "fattigmansleica".

Det finns stora grupper över hela världen vars främsta intresse är att fota med så kallade Toycameras. Det är billiga plast eller budgetkameror, ofta ryska, som man aldrig kan veta hur de ska fånga bilden man ser. Väldigt känsliga, stämningsfulla, poetiska bilder kan det bli när man har tur. Jag har ännu inte skaffat mig någon Toycamera, men jag förstår precis känslan av ovisshet och spänning. Det är en konst som inte lämpar sig för uppdrag, då man måste ha koll på allt så det blir prefekt, just därför är det en sådan underbar frihet. Porträttbilden ovan är fotograferad med en gammal Kodak Retinette som ser ut så här:

Jakten på en kökssoffa

2011-10-29T13:32:00.004+02:00

Förr i tiden gick det lätt göra fynd både när det gäller kläder och möbler. Men eftersom begagnat, eller så kallat vintage, idag är heltrendigt är det betydligt besvärligare. Verksamheter som vill spara miljö satsar också mycket på återvinning, vilket är väldigt bra. Men som sagt, priserna har ökat, tillgången minskat. Jag tänker på de underbara gamla garage på söder där jag fyndat många av mina möbler, ingen av dem finns idag kvar.

Men som sagt, till saken. Jag har alltså nu letat kökssoffa ett bra tag. Men det är inte bara att skriva kökssoffa, sökorden måste vara rätt, en del stavar köksoffa, med ett s, en del särskriver så man måste skriva in köks soffa fastän det känns helt fel. Ibland kallas sofforna pinnsoffa, utdrags soffa, utdragssoffa, träsoffa, furusoffa, antik soffa, allmoge soffa, allmogesoffa, björksoffa, eksoffa etc. Ja man blir alldeles snurrig på alla dessa namn en kär möbel har.

Häromdagen när jag var på en jättetrevlig bloggvännerträff fick jag erbjudandet att vara fostermamma åt en kökssoffa som inte fick säljas men som inte fick plats i den lilla lägenheten där en av de yngre i familjen just nu bor :) Nu ska jag bara mäta köket och se om den får plats här;)

Recensioner

2011-10-29T10:26:00.012+02:00

När jag kom ut med min första bok på det lilla, ganska nya förlaget Migra fick jag två recensioner. Det var av BTJ, bibliotekens egen lektörstjänst och en i tidningen MT, medlemstidningen för kommunals Stockholmsavdelning. Recensionerna var positiva och jag var väldigt glad. Innan boken kom ut hade jag fått fina lektörsomdömen från två stora förlag, men ändå inte kommit genom "nålsögat", man kunde inte riktigt placera min bok, Kaneltimmen, med prosastycken från hemtjänstens värld på ett poetiskt språk, men önskade mig lycka till och välkommen tillbaka.

Jag minns min mammas reaktion på refuseringsbreven: oj vad tråkigt. Tråkigt, svarade jag. Jag var glad, jag hade fått så fina omdömen att jag ändå kände starkt att jag med mitt egna speciella språk hade något att berätta. Men det är en risk att välja att tacka ja till ett erbjudande från ett mindre förlag. Jag har märkt att folk gärna vill höra vilket förlag man är utgiven på, för att kunna positionera en. Det händer inte sällan att författare utgivna på de större förlagen på ett subtilt sätt ändrar attityd när de får veta man inte är någon av giganternas älsklingar.

Kaneltimmen fick också litteraturstöd av Kulturrådet och många läsaromdömen. Men det är motvind, helt klart och när jag skrivit klart Ansiktet i händerna 2010, funderade jag ett tag på att inte tacka ja till mitt lilla förlags erbjudande om att återigen få ge ut boken på deras förlag. Jag stod faktiskt till och med utanför en av giganternas entré, men jag gick aldrig in. Varför? Jag vet inte riktigt. Men när jag stod där vid den massiva stenportalen kände jag mig inte hemma. Jag längtade "hem" till det slitna köksbordet på det lilla förlaget.

Det gick bättre för min andra bok. Ansiktet i händerna har hittills fått fem fina recensioner publicerade i sex tidningar. Det känns faktiskt helt fantastiskt, att recensenter har läst noga, funderat, analyserat och lagt ner tid och möda på det jag skrivit. Igår fick jag läsa den senaste, den ur tidningen Aurora. Här ett litet utdrag:

"Jane Moréns ”Ansiktet i händerna” återger händelser från våren och sommaren 2010 då det oerhörda hände, det som skulle förändra så mycket. Diktsviten ger uttryck för en dov förtvivlan som inte utesluter humor och en stilla glädje: över moderns små framsteg som trots allt betyder mycket i hennes vardag; över hågkomster och minnen som väcks till liv av samtal på sängkanten och i telefon. Minnen av en annan tid, med andra förutsättningar. Glimtar av det folkhem som alltmer glider ifrån oss. Ibland ligger uppgivenheten nära hos mor och dotter, darrar som pilen på vägen mellan misströstan och hopp. Vad betyder en stroke?

Morén diktar skickligt på två plan. Det personliga, med den nya dimensionen i symbiosen mellan mor och dotter som sjukdom kan medföra, har sin motsvarighet på makronivå i form av vulkanutbrottet på Island. På så sätt vävs dramat kring kvinnornas kamp-poetens med sitt liv, moderns för sitt liv-skickligt in med ekologiska, logistiska och sociala konsekvenser som askmolnet orsakar. Även katastrofen med den spillda oljan i Mexikanska Golfen som klibbar ihop fåglarnas vingar tränger in som en klangbotten från den större världen. Kan det bli bättre, ska det bli bättre, vägar man hoppas? De levande ljud- och synintrycken på den här resan-som slutar i ovisshet- förstärks av språket, som växlar effektfullt mellan nuets konkreta, fåordiga beskrivningar och de målande skräcksyner och hågkomster från barndomen som ett tillstånd av missmod eller trötthet kan framkalla. Och, ännu svårare att hantera, den känslan som kan komma över en vissa dagar att verklighetens kaleidoskop har vridits ett varv för långt om man trevar efter det vanliga siktet utan att finna det.

Diktens jag åker tvärbanan till modern som väntar vid henne vid köksbordet. Modern, vars dotter känner sig ”som ett sönderslitet barn”. Dottern, vars medkänsla och kärlek genomsyrar hela boken som ett stråk av ljus.

snälla biträden blandar grädde i nyponsoppa
du blir överlycklig
det var gudomligt gott säger du
och är lovad en mugg till ikväll

två lavor har blandats
två magmor rördes ihop på vägen upp till jordytan
balsatisk och kiselmagma
och Eyjafjallajökull vräkte sig in i klimatdebatten
på en natt
gjorde hon det som miljövänner kämpat för i tjugo år"

Katarina Wallin, Aurora 2/3 2011

Vill du läsa hela recensionen kan du läsa den i ett dokument där jag samlat alla recensionerna. Du hittar filen längst ner i högerspalten på förstasidan på min hemsida www.janemoren.net

Skörd

2011-10-20T07:00:00.000+02:00

Medvetet förfall

2011-10-13T06:41:00.003+02:00

Läser i ETC om Slussens förfall som ett medvetet arbete av tjänstemän på gatukontoret. Västerbron är jämngammal med Slussen och i utmärkt skick, men Slussen "dömdes ut" redan på 70-talet, när den vackra konstruktionen endast var 40 år gammal... chockande läsning men nu klarnar ett ljus. Läs hela artikeln här

Foto: Bernt Lindgren
www.slussen.nu

Jag vill tro

2011-10-12T05:50:00.004+02:00

Senaste dagarna har man kunnat se föraktet och hånet i vitögat. Detta kollektiva dömande av en människa går blixtsnabbt. Ruskigt snabbt. Ruskigt djuriskt skulle jag vilja kalla det. Alltså att det är instinkterna som får oss följa flocken/mobben och börja utropa det de utropar, gå åt deras håll. Nu ska han nålas upp, tryckas till, slås ner.

Varifrån kommer detta plötsliga aggressiva? Det är läskigt hur fort en människa kan dömas ut fullständigt. Alla hans tidigare egenskaper blir plötsligt oväsentliga. Det är svart eller vitt. Som i den psykiska sjukdomen Borderline. Det handlar alltså om Håkan Juholt och felaktiga bostadsbidrag han fått. I god tro hävdar han, och det är lika mycket möjligt att det är sant som att det inte är det. Men mobben skanderar lögn.

Är det så det blivit? Vi är så ständigt lurade av politiker att vi direkt förutsätter att han är en lögnare? Hoppas inte det. Jag känner i alla fall inte så för Håkan. Beror det på att jag träffat honom?

Jag vill inte tro att han skulle ha begått något fuffens. Såsom familjer inte vill tro deras nära, kära, vänner begått något fuffens. Men det känns som om människorna där ute som hörs, både allmänt och i verkligheten där jag rör mig (i går hånskrattade ett gäng medelålders damer hela bussresan från Erstagatan till Södra station och gjorde sig lustiga över att Håkan sagt han inte visste) faktiskt vill att det ska vara sant.

Om det är sant inträder det stora mörkret. Jag vill inte ha det uppgivna mörkret. Jag väljer att tro fram till hoppet är slut, till faktum inträder med vad som är sant. Jag vill ha den tro jag ändå hade och fick med Juholt. Jag tyckte om det han sa, det han ville.

Missa bussen blev så bra!

2011-10-07T07:15:00.012+02:00

Att missa bussen kan vara en konstnärlig kick. Som den här kvällen när jag först missade bussen och nästa buss var 20 minuter sen. Har jag bara en kamera med mig är det lätt att fördriva tiden, även i mörker. Ja, har jag bara en kamera med mig kan jag ha roligt nästan var som helst i sällskap med bara mig själv:) Dessutom så bad chauffören om ursäkt han var sen när jag sedan steg på. "Det var bara bra du var sen, då hann jag fotografera", svarade jag och han såg på mig och sedan ut på mörkret där utanför. Jag tror han undrade vad jag kunde fota därute, en busshållplats eller? Ha ha ha.

Här är några av resultaten:

Farligt vackert i gruvan

2011-10-05T13:59:00.003+02:00

Ännu en intressant artikel som jag hittade idag, om gruvarbetare i ord och bild. Boken är skriven och illustrerad med vackra målningar av Roine Jansson. Artikeln om honom och hans bok är skriven av Lena Kallenberg. Här.

Okänd mästare

2011-10-05T12:53:00.005+02:00

Idag snubblade jag över en intressant artikel om en okänd konstnär: Lim- Johan. Johan Erik Olsson, Lim-Johan föddes 1865 i Mackskalen i Voxnaskogarna, norr om Edsbyn i Hälsingland och avled 1944 på ålderdomshemmet i Ovanåker. Han var självlärd, målade naivistiskt sagolikt och led senare av psykisk sjukdom.

Varför blir jag så fascinerad? Ja, jag tycker om hans livshistoria, jag tycker om den målning jag ser i artikeln och kanske är det så att idag, i den kändisgalna världen är det skönt med någon som är en mästare och samtidigt ganska okänd.

Vill du läsa, följ länken här

Inte arbete utan lön - nej lön utan arbete!

2011-09-27T10:33:00.004+02:00

Idag skriver en man i en insändare i morgontidningen följande:

"Jag vill gärna bli generaldirektör

Jag ska be att få anmäla mig som sökande till posten som avdankad generaldirektör på regeringskansliet när nästa sådan position blir ledig. Löneanspråk 100 000 kr i månaden. Jag är pensionär men drygar gärna ut pensionen med ett litet jobbskatteavdrag. Jag är bra på att sysselsätta mig själv så jag behöver inga särskilda arbetsuppgifter. Jag är på bra humör för det mesta och lätt att ha att göra med på jobbet. Jag behöver ingen coach."

I natten tänker jag på orden

2011-09-23T03:28:00.007+02:00

Det är natt. Jag har vaknat igen. Ligger vaken gör jag inte, jag kan sällan ligga kvar i sängen vaken. Jag stiger upp. Igår fick jag ett brev där det stod att jag missat ansökningstiden med en dag till ett stipendium. Jag måste skaffa mig en bättre kalender.

Varje dag skriver jag på min nya bok. Jag känner mig osäker när jag tänker på min nya bok, men när jag skriver finns det bara en väg, det är den jag tar. Jag läser om att författare skaffar sig agenter för att synas, uppmärksammas, jag läser om Susanna Alakoski som tänker sig sina och andra svenskars böcker i händerna på bland annat amerikanska kvinnor. En underbar tanke. Den går utanför det mesta jag tänkt, svenska är det enda språk jag behärskar men jag älskar tanken på att det jag skriver skulle översättas. Det var på gång ett tag med Kaneltimmen på finska, men det har hittills inte blivit så.

Jag fortsätter tänka: Jag tänker på hur jag skriver, jag lyssnar ständigt när jag skriver, inuti, tyst. Samma sak när jag läser andras böcker, ser på film, jag lyssnar, lyssnar efter ordens följd, hur de rör sig, välver sig, stannar upp, hoppar till och ofta händer det att jag upprepar varje ord högt eller viskande, bara för att känna dess kropp.

Annars. Det är natt. Jag är orolig över ekonomin. Jag funderar över val hit och dit. Jag tänker på när jag var sju och satt vid mitt skrivbord på eftermiddagarna efter att jag varit i skogen med hundarna efter skolan eller klättrat i bergen, hur jag skrev verser, ritade illustrationer till och ibland klädde vi ut oss och lekte popstjärnor.

11/9

2011-09-13T07:27:00.004+02:00

För några dagar sedan var det tio år sedan det ofattbara hände: två skyskrapor föll ihop och nästan 3000 människor dog. Många minns precis var de befann sig när de fick veta och så också jag.

11/9 2001 när WTC attackerades steg jag precis ur en gallerhiss på Swedenborsgatan vid Mariatorget på femte våningen och möttes av pappan till min dotters kompis som sa: det har flugit in två plan i skyskrapor i New York. Han stod i dörren, min dotter hade precis gjort sig klar för att jag skulle hämta henne efter en stunds lek efter skolan, jag minns jag tänkte: vad pratar han om, jag fattar ingenting, flygplan och hus gick liksom inte ihop och han såg så konstigt ut, som chockad. Sedan gick vi hem och slog på teven och det obegripliga fanns där: två skyskrapor blir till grus, rasar ihop och på filmerna hör man ljudet av folks chockade utrop. Vi såg det på teve, jag kan inte föreställa mig hur det kan ha känts att stått där och sett det hända, det måste ha varit fullständigt obegripligt.

Förra året läste jag en skönlitterär skildring som jag verkligen tyckte om, Falling man av Don DeLillo. På ett suggestivt sätt i ett slags slowmotion återupplevde jag känslan av overklighet, bland annat beskriver han en sekvens där tusentals papper från kontoren regnar ner över staden och så kommer en skjorta också, en ensam skjorta nerseglande.

Skildringar från verkligheten

2011-09-08T09:09:00.010+02:00

Tidningen Arbetaren Zenit och föreningen Arbetarskrivare har ingått ett kreativt samarbete där föreningens medlemmar har möjlighet att få sina texter publicerade i avdelningen Verktygslådan. Första kontakten läsarna fick med föreningens medlemmar var en intressant intervju med ordförande Åke Johansson, tågmästare till vardags. Läs den här.

I veckans nummer publicerades Jane Moréns text Stäng dörren.

I varje nummer kommer en ny text från någon av föreningens medlemmar, missa det inte!

Min första solros

2011-08-27T16:17:00.001+02:00

solrosfl, a photo by Jane Morén on Flickr.

Det är otroligt, men den här solrosen har jag drivit upp själv. Lade ett frö i en kruka med jord som grodde fint på min glasveranda. Efter några veckor planterade jag ut plantan i trädgården på ett ställe jag hoppades skulle vara soligt och bra. Och nu är solrosen 1,5 meter hög och har precis slagit ut.

1988

2011-08-25T12:44:00.004+02:00

För er som inte har Facebook: just nu pågår en delning av årtal där man ska berätta lite om vad man gjorde då. Jag har fått två årtal 1975 och 1988. Så här skrev jag om 1988:

1988 gick jag på Calle Flygare Teaterskolas skådespelarutbildning, jag minns speciellt de hårda röstövningarna vi hade då på tidiga mornar då vi drillades i frasering samtidigt med kroppsträning som sit-ups, höga benlyft och att vi nästan stod på huvudet samtidigt som inte en enda frasering eller bokstav i våra repliker fick fattas.

1988 jobbade jag också extra mitt tredje år på Systembolaget i Tensta, en mycket speciell arbetsplats, där chefen i fredagsrusningen ofta höll oss anställda på gott humör genom att gå omkring och spela fiol i lagergångarna bakom kassorna.

1988 hade jag också den guldgula Ford Taunus som jag gillat mest att köra, men den var risig, en dag fick jag växelspaken i handen när jag körde;). 1988 bodde jag i en 37 kvm stor etta på Urvädersgränd. Hyran var 1350 kr, huset var nedgånget, lyhört men med underbar utsikt och jag älskade den fina lyktan utanför porten som lyste så fint när det blev mörkt.

(Teckningen ovan är en del av en större som jag gjorde av innergården på Urvädersgränd 1988).

Street

2011-08-24T06:29:00.003+02:00

a photo by Jane Morén on Flickr.

Ekan

2011-08-14T10:15:00.004+02:00

***

2011-08-10T21:03:00.005+02:00

Nån säger sommaren är slut. I måndags när jag cyklade till jobbet kände jag första höstskärpan i luften. Det är så konstigt varje gång, plötsligt är den bara där och det är ingen tvekan om det. Kvällarna blir mörkare. Som den här kvällen när vi var på Djurgården och Gröna lund.

Hjärtat mitt är rött

2011-07-30T11:11:00.002+02:00

och rosen står så stolt i gryningen

Ät rött!

2011-07-30T11:10:00.002+02:00

sa grannen och kom med skålen med sina finaste bär

Röd vart kvällen

2011-07-30T11:07:00.001+02:00

över Saltsjön

Jobba!

2011-07-29T23:39:00.005+02:00

Jag hinner sällan skriva här numera. Det beror på att jag har ett väldigt tungt arbete just nu, ett arbete som kräver så mycket av mig både psykiskt och fysiskt. När jag kommer hem efter en arbetsdag är jag ofta så trött att jag inte orkar annat än ligga utslagen i soffan eller hänga över köksbordet. Till viss del beror det nog på att jag utan att jag märkt det blivit lite försoffad. Fyra år med arbete vid ett skrivbord har satt sina spår. Nu grillas jag och tvingas få upp min kondition. Men det är inte bara det att jag är ovan vid fysiskt arbete, det är faktiskt ett väldigt krävande jobb.

Alla de här kvällarna jag kommer hem helt färdig tänker jag också på det här med arbetsliv och liv. Ska ett liv arbetas bort? Samtidigt finns det många som är arbetslösa. Jag har börjat tänka på det där med sextimmars arbetsdag, något min mamma alltid propagerat för. Ett så intelligent förslag som det aldrig händer något med. Varför? Det har ju så många fördelar. Någon skrev att om vi kände oss utvilade orkade vi engagera oss och protestera och ställa krav och det skulle vara farligt. Jag hoppas det är något annat, något mindre cyniskt. Kanske bara okunskap och dumhet, något som går att göra något åt.

Några frön....

2011-07-24T22:45:00.003+02:00

Jag planterade några frön i våras och jag fick min lilla blomsteräng:)

Det gör så ont

2011-07-23T06:43:00.008+02:00

I natt har jag inte kunnat sova bra. Jag har inte vågat släcka lampan. Jag somnade vid två och vaknade med ett ryck vid fem. Sorgen och skräcken jag känner när jag tänker morden på ungdomslägret på Utöya utanför Oslo gör mig alldeles tom och full på samma gång men mest ordlös. Hur ska man kunna beskriva känslan......

....kroppen berättar genom att hänga med huvudet, andningen är ansträngd, det värker och hugger i bröstet av sorg, vanmakt, medkänsla med alla föräldrarna. Skräck och ilska när jag tänker på alla ungdomarna som sprang för sitt liv. Mer än 80 av dem är döda. Några försökte fly genom att kasta sig i det kalla vattnet, en del blev skjutna just där, i vattenbrynet. Det fullständigt omänskliga i att med berått mod höja sitt vapen för att mörda oskyldiga unga människor, en del av dem bara barn, till och med lura dem och vinka fram dem för att kunna skjuta dem, utklädd till polis. Pappan som får samtal från sina tre skräckslagna barn, sedan hör han sex skott och så blir det alldeles tyst. Vittnesuppgifterna är en chock. Hur kan en människa i ett fredligt land utvecklas i den riktningen att han kan utföra detta dåd? Hur ska vi få svaret vad som gått snett? Vad ska vi ta oss till?

Jag är så känslig just nu, haft några intensiva dagar med ett manus när jag sent igår kopplade upp mig och fick veta det hemska som hänt i vårt grannland. Manuset handlar bland annat om när min förstfödda dog för tjugo år sedan, plötsligt, utan medicinsk förklaring, slutade andas (plötslig spädbarnsdöd).

Jag hade ett hål i bröstet
precis där jag brukade bära vår pojke i bärselen
vågade inte gå ut
på ICA frågade de andra mammorna
hur mår den vackre sonen
han är död sa jag vacklande mot kassan
han är död
sa jag och de backade, som svindeln tog tag i dem

döden körde mig i hiss
jag var ett glas som föll om och om igen

ut bland bilarna
de tutade
jag bad de köra över mig

Tankar vid en odlingsplätt

2011-07-19T01:27:00.004+02:00

Det växer i mina grönsaksland, lite allt möjligt, både sånt jag sått och annat som sått sig självt. I ett av landen har en ek slagit rot:) Det får växa i sin egen takt.

Jag försöker också hitta min egen takt de dagar jag är ledig. Då äter jag utomhus i alla väder utom ösregn, läser Ivar-Lo, tänker på livet. Tyvärr jagar jag upp mig när jag ofta tänker på arbetsvillkoren som ständigt försämras, stressen som ökar och kraven på tillväxt som ska plockas ur människorna på golvet. För alla som går ut på golven, vare sig det är som brevbärare, parkarbetare, vårdbiträde, busschaufför ska väl inte bli invalider för att vinsten ska maximeras till aktieägarna, de som tjänar på att andra sliter ut sig. Ska vi ha det så? Jag tänker på alla unga som går ut till sina första jobb, hur länge ska de hålla?

Sommar avant

2011-07-15T21:50:00.010+02:00

Idag har jag haft en fotodag i den otroligt vackra naturen runt omkring här. När jag senare satt på kvällen med alla bilderna fick jag lust att göra något mer av dem, något nytt. Bidragande orsak var också att jag inte kom igång med mitt viktiga skrivande på mitt nya manus och fick rådet att bara göra nåt annat. Då ville jag göra det ordentligt. Här är något helt annat:

Vården sliter

2011-07-11T06:11:00.003+02:00

Sju år sedan jag arbetade i vården har jag nu återigen trätt in i den världen. Sommarvikariatet på servicehuset är en tung upplevelse på många plan. Efter varje arbetspass är jag så trött att jag omöjligt kan ta mig för något annat än ligga i soffan helt utslagen. I gryningen vaknar jag ännu tidigare än jag brukar, ofta vid fem och känner oro för allt som jag ska hinna med nästa arbetsdag. Så mycket jag vill skriva om men jag orkar knappt lyfta pennan till mitt anteckningsblock. Som Juholt sa i sitt tal i Almedalen: att orka ett helt arbetsliv, att inte slitas ut i förtid, psykiskt eller fysiskt. Och då pratade han om fyrtio år eller mer. Jag har åtta veckor som jag undrar hur jag ska klara av.

Sommarkort V

2011-07-07T10:39:00.001+02:00

mera sommar....mera blommor.......

Nattliga bett

2011-07-06T06:09:00.004+02:00

I dag läser jag i morgontidningen hur bekämpningen av vägglössen går till i verkligheten. Inte som jag trodde, utrymning, starka medel och sedan återvända till lössfritt hem. Nej, den utsatta måste fortsätta sova i sängen och bli biten ända tills alla lössen lockats ut till giftfällorna och det kan ta flera nätter. Ofta måste saneringen göras om flera gånger innan alla lössen är borta.

Vilken mardröm? Hur klarar folk ligga kvar i sängarna och bli bitna?
De första nätterna var värst, berättar en ung kille som intervjuas i morgontidningen. Det var blod i sängen på morgonen och på nätterna kunde han känna hur de kröp på honom.
I artikeln får vi också veta att New York har enorma problem, att vägglössen invaderat staden och att flera lyxbutiker på Manhattan fått stänga för sanering.

Jag googlar vidare på ordet Vägglöss, ett ord som får det att krypa i kroppen och finner den ena artikeln efter den andra. Bland annat läser jag att en man angreps av vägglöss på en resa med sovvagn i Sverige för ett tag sedan och att ett besöksrum på ett sjukhus angripits. De senaste fem åren har angreppen ökat tiofaldigt.

I spåren av det allt mer ökande problemet har landets första vägglushund utbildats och ett forskarlag har upptäckt att unga vägglöss producerar en doft som andra vägglöss inte tycker om. Det ger hopp.

Springa hit och dit

2011-07-04T09:39:00.002+02:00

Springa hit och dit skulle kunna vara ett kännetecken för flera medlemmar i min familj. Som min mamma innan hon fick stroke. Full fart från det hon vaknade, alltid tidigt på morgonen. Jag har också nästan alltid vaknat tidigt och nästan alltid i stort sett hoppat ur sängen. Det där med soft frukost med långläsning är något jag lärt mig först på senare år, att starta lite långsammare än jag annars alltid gjort. För ett tag sedan när jag hade vänner ute vid min stuga beundrade de utsikten och sa: här sitter du väl mycket och ser på Saltsjön. Jag tänkte efter ett tag innan jag svarade: Jag är inte speciellt bra på att sitta still.

Den egenskapen märks väldigt tydligt nu när jag varit förkyld i snart fem dagar. Det började i onsdags, när jag var på stan med min dotter efter jobbet, jag blev yr, mådde illa, började frysa. I tre dagar hade jag gått introduktion på semestervikariatet, det hade varit massa nya intryck. Plötsligt blir jag bara sjuk. Jag går hem, somnar vid 18-tiden, sover oroligt, svettas, halsen bränner.

På torsdag är jag tvungen att göra det jag hatar: ringa och säga att jag inte kan komma, jag är sjuk. Och sedan ligger jag bara där. Ser gamla dvd-filmer i soffan när jag inte sover. Äter fiskbullar med ärtor-typisk barndomsmat. När jag var barn var jag ofta sjuk, hade luftrörskatarrer och alla barnsjukdomarna, öroninflammationer, näsblod, you name it.

Nu väntar jag bara på att sluta hosta och nysa, på att kunna ringa jobbet och säga: Nu kommer jag, jag kommer i full fart, nu ska jag springa hit och dit, göra nytta, hjälpa till.

Scissors Sisters!

2011-06-26T21:33:00.002+02:00

man kan bara inte låta bli att dansa var än man är :) Scissor Sisters

Glad midsommar!

2011-06-24T07:11:00.002+02:00

Vänner! Hoppas ni alla får den slags midsommar som ni tycker om!

Vid min döda faders bord

2011-06-20T09:58:00.009+02:00

Här får ni en surrealistisk dikt, som jag hittills bara läst på scen tre gånger. Den skrevs i ett kreativt rus, sådana jag kan drabbas av lite då och då eller ibland ganska sällan. Just nu är jag i en kreativ fas som inte kan beskrivas bättre än en liknelse med en nervig häst som banpersonalen försöker få in i startboxen inför loppet utan att hon ska stegra sig;).

Vid min döda Faders bord

Vem är du till höger vid min hand
vid min döda faders bord
frågar hon
och hans ena öga trillar en bit ner i ögonvrån när han funderar på att svara
hon lägger en hårig hand i hans urringning
öppna fönstren skriker en kör av barn som stannat i växten
och vägrar släppa sina glas

och så börjar bordens ben att sparka sina gäster som hästar
ponnies med sylvassa hovar river sönder nylonstrumpor
och Gaultierben

trummandet hörs långt ut på gatorna i städerna
där ingen längre vet
vad ett hem är
och förr eller senare ligger alla ändå och skriker på ett golv
renoverat eller ej
till slut kryper alla under borden
huller om buller
och slår pannorna blodiga mot styva bordsdukar med överhäng

alla har stånd
även tjejerna
deras bröst är armerade i sockervadd
en enda kyss och de är förlorade
en blöt fläck i ett rum
i ett hus med upplösta väggar

där en grekisk man ligger på en säng och stirrar på fuktfläckarna i taket
hans håriga smalben är fulla av små sparkmärken
någon har ställt en väska, en bowlingväska på hans bröst
i hallen står en teve o brusar utan bild

i porten står en grånad svensk man med insektsgrå polisonger
och låter solen spetsa den vänstra sedan den högra
därefter går han alltid in igen
till natten går han ut och äter upp sin bulimi i skydd av mörkret
toaletten är gammal och spolkedjan hänger högt upp
han är kort och får stå på tå på toalettlocket för att kunna spola

Och hon sitter vid ett bord, sin döda faders bord med havet rinnande ur henne och blir sparkad på benen och slår pannan blodig i hårda servetter och en dag blir hon helt döv när barnkören vrålar för fullskurna halsar

och den grekiska mannen stiger plötsligt upp ur sin säng och går bara ut åt väster, hans andra öga har trillat ner i ögonvrån och han har ännu inte ens börjat fundera klart, det är bara tomt, suckar och ensamma kalla händer och ensam gråt och stön som droppar längs jalusierna

mitt i natten blir den grekiska mannen nedtrampad av en flock New Forestponnies
dör
blir kysst, dödskysst
förs bort
sänks ner genom luckor i golvet i ett mörkt kapell
under toner av en gråtande kör
en svensk kör

utanför på gatan kryper kvinnor frenetiskt omkring på knä och samlar ihop rosor som faller från himlen som hagel

och hon sitter vid ett bord
sin döda faders bord
som uppslängd naken på en strand
med en ros instucken i halsen
en hagelbössa fastarmerad i sitt bäcken
hennes händer kröker sig och fingrar på dukens kanter
rullar dem
som cigaretter
och tänder

(Jane Morén)

SLUSSEN 1989

2011-06-20T07:56:00.006+02:00

Protestera mot Slussenförslaget fram till 24 i kväll

2011-06-19T19:46:00.001+02:00

På den här adressen: stadsbyggnadskontoret@stockholm.se

ärende 2005-08976-54

Slussens framtid idag sista dagen för utställningen

2011-06-19T06:56:00.006+02:00

Det senaste förslaget med bland annat de nya trapporna ner mot vattnet ställs just nu ut på Peder Myndes backe 3 (i backen upp från Slussen). Men idag är sista dagen kl 12-16 att se modellen och lämna synpunkter. Har du inte möjlighet att ta dig till utställningen kan du se en webbversion här

Läs också busschauffören och fotografen Bernt Lindgrens artikel i SVD 18 juni här

Foto: Bernt Lindgren
www.graphy.se

Läser och tänker

2011-06-18T08:03:00.010+02:00

Jag har precis läst fyra noveller utgivna av förlaget Novellix som specialiserat sig på att ge ut noveller av kända författare. Novellerna ges ut en och en i en liten häftad bok som kostar 30 kr. Jag har nu läst årets utgivning som består av noveller av Maria Sveland, Unni Drougge, Jens Liljestrand och Jonas Karlsson. Jag tycker det är ett suveränt sätt att bekanta sig lite med olika författare, som till exempel Jonas och Jens som jag inte läst tidigare. Personlig favorit för mig är Maria som skriver halsbrytande och passionerat, jag gillar sådan stil. Männens noveller var lite för kyliga, distanserade i sitt språk för mig. Men jag tycker det här är en suverän idé och jag hoppas jag kan få vara med i något liknande. Jag försökte mig därför på att skriva en novell i går. Hur det gick? Ganska uselt faktiskt, men på något sätt har den tagit sig nu, den börjar berätta sig, personerna ger sig iväg, sådant är kul.

I morse läste jag om en bok jag absolut måste läsa. Det är franska journalisten Florence Aubenas som flyttade till nordfranska Caen, bodde i ett möblerat rum och med endast sitt gamla stundentbetyg försökte få ett fast jobb. Vilket visade sig vara omöjligt. Hon berättar om världen som arbetare åt bemanningsfirmorna som till exempel har som policy att aldrig ge sina anställda mer än 20 timmars jobb i veckan. Får de mer jobb är de inte tillräckligt effektiva anser de. Florence träffar många människor och berättar bland annat om den 20-åriga tjejen som knaprar värktabletter för att lindra sin ständiga tandvärk; hon väntar på att alla tänderna ska bli så dåliga att hon kan gå till sjukhuset och få dem alla utdragna, då betalar nämligen försäkringskassan en helprotes och "då är det lugnt för resten av livet" menar hon.

Jag känner starkt att den viktigaste berättelsen just nu är den från arbetsplatserna. Något mycket viktigt håller på att monteras ner och ett annat samhälle växa fram även här i vårt land där välfärden som vi känner den om bara två mandatperioder kan ha försvunnit. Det skriver också redaktören för Kommunals medlemstidning för Stockholm, en väldigt läsvärd tidning gjord av en liten men mycket engagerad redaktion. Därför vill jag också passa på att slå ett slag för Föreningen Arbetarskrivare också. Föreningen som funnits i 20 år planerar nu sin sjunde antologi efter förra succén Skarpt läge. Är föreningen något för dig? Gå med och du har chansen att komma med i nästa antologi. Medlemsavgift första året endast 100 kr.

Sommarfrukost

2011-06-15T20:23:00.000+02:00

Paradiset

2011-06-15T15:40:00.006+02:00

Jag skrev nyligen om boken Drömhjärta. Centralt i romanen är det förlorade paradiset som de två kubanska flickorna förlorar. Den ena genom att fly med sin familj när revolutionen är ett faktum, den andra förlorar det lika mycket genom att stanna kvar. En speciell händelse är när de många år senare tillsammans igen vill besöka sin barndomsstrand i Varadero. Men stranden är stängd för alla utom de turister som bor på All-inclusive-hotellen.

Scenen målas upp för mig igen när jag bläddrar igenom Icas reklamblad idag. I ett samarbete med Fritidsresor erbjuder de All-inclusive på just stranden i Varadero. Jag minns när jag läste Jenny Dielemans bok "Välkommen till paradiset". Vi kanske tror att ursprungsbefolkningen på dessa underbara platser tjänar på turismen. Men som Jenny skrev om, ofta gick de och tiggde och fick inte någon del av vinsten från exploateringen av paradiset. Endast en mycket liten del av inkomsterna går till befolkningen. I Karibien är läckaget, alltså hur mycket som försvinner i andra fickor, 80%, i Thailand 70%.

Sommarkort 3

2011-06-15T08:45:00.003+02:00

Kära bloggläsare! Här kommer ännu ett vykort från sommaren:)

Sommarkort MalvaHumla

2011-06-15T08:43:00.003+02:00

Sommarkort Vallmoröd

2011-06-15T08:38:00.002+02:00

Kära bloggläsare! Här kommer ett vykort från sommaren:) Hälsningar Jane

:)

2011-06-14T19:48:00.019+02:00

Jag har inte skrivit här på länge, så mycket annat som upptagit mig. Men nästan varje dag har jag tänkt skriva, mycket roliga saker har hänt. Min son tog studenten, vilken fest! Jag har tilldelats ett av Byggnads Kulturstipendier 2011 i litteratur och min senaste bok Ansiktet i händerna har fått Kulturrådets Litteraturstöd.

Studentens sköna dagar...utspring:) vilken glädje:):)

Håkan Juholt med oss 21 kulturstipendiater:)

Jag har också nästan varje dag velat lägga ut några av de många foton jag tagit ute vid min stuga. Jag har nog varit fotografiskt besatt, kanske därför jag inte kunnat skriva något alls, vare sig här eller nästan inget annat heller för den delen. Jag har också varit ganska uppslukad av två böcker, två helt underbara romaner, med helt otroliga historier, berättade på vackert och bildrikt språk, och när man läser får man veta väldigt mycket om den politik som rådde och vad den gjorde med människorna.

Den ena är skriven av Egyptiens främsta kvinnliga författare Nawal el Saadawi och heter "Den stulna romanen" och utspelar sig mycket i Kairo. Den andra romanen heter "Drömhjärta" och är skriven av Cecilia Samartin som föddes i Kuba 1961. Romanen utspelar sig i Havanna med omnejd före, under och efter revolutionen. Som jag gråtit när jag läst den! Vilken vänskap, vilken kärlek, vilket landskap med det alltid närvarande havet, vilka tragedier, vilket mod, vilken sorg! Läs dem!

I Havanna odlar man mat mitt i stan

2011-05-30T14:29:00.005+02:00

Häromdagen satte jag mig att vila framför teven och som vanlig Kunskapskanalen. Jag hamnade mitt i en fascinerande resa genom fantastiska trädgårdar i Mexico och Kuba. Det var surrealistiska trädgårdar mitt i regnskogen, det var trädgårdar i öknen och det var ett stopp i Kuba och Havanna. Reportern sa att staden var lika vacker som ansiktet på en åldrad 70-årig kvinna, det tyckte jag var väldigt poetiskt sagt och det var lätt att hålla med honom när man såg de vackra husen som var ganska förfallna. Men det mest fantastiska var att när Kuba hamnat i mycket svår ekonomisk kris måste de hitta ett sätt att få fram mat till befolkningen. Man började ta i anspråk vartenda ledig bit mark mitt i stan Havanna och ute i förorterna. I staden byggdes också upp en service med odlingsråd till alla som ville börja odla, så kallade odlingskiosker. I stan fanns 60 sådana kiosker som gav innevånarna råd om hur de odlade ekologiskt. För det var nämligen så att när de hamnade i den där krisen så hade de inte råd att odla med bekämpningsmedel och odlingen var tvunget att ske småskaligt. Så himla glad jag blev av att få veta det här. Se det första programmet i en serie om tio här

Residenset på Mosebacke torg

2011-05-30T10:49:00.011+02:00

"En borg vid Mosebacke torg" heter veckans reportage i DN Bostad. 27-åringen: Nyss hemkommen från Miami, tyckte hon bostaden i Vasastan plötsligt var i minsta laget. Hennes dröm?Jo hon visste precis vad hon ville ha, en vindsvåning i tre etage. Vad ska vi känna när vi läser det här? Ja inte att vi ska satsa på att bygga upp ett samhälle för alla, dela på resurserna, jobba för något viktigt, nej, du är något om du har en bostad som denna att visa upp. Du ska på något sätt, innan du fyller 27, få ihop så mycket pengar att du kan köpa etagelägenhet mitt i stan och inreda den med "lite vardagslyx" som golvvärme, bubbelpool och ångbastu och som smör på steken alla de övriga inredningsdetaljerna en lyckad människa ska kunna visa upp och bli beundrad för. Varför har de inte reportage om vanliga människor, vill läsarna inte ha det?

Vad gör vi med arbetslösheten?

2011-05-30T09:54:00.003+02:00

Läste nu på morgonen Eva grannes inlägg om arbetslöshet med mera. Ja, vad gör vi åt arbetsmarknaden, åt låglöneträsken, ROT och RUT och FAS med mera?

Sex timmars arbetsdag tycker jag är väldigt bra förslag. Också att vi satsar på mer anställda i vården; istället för fas och Af, coachar, konsulter och annat kostsamt och tyvärr ganska fruktlöst, satsar vi dem direkt på jobb som behövs, som vård, tågtrafik, skolor, psykvård.

Det är inte konsten att skriva en snygg cv eller hur vi behåller självkänslan fast ingen vill ha oss till ett jobb, som vi behöver satsa pengar på, eller hur? Bort med låglöneträsken, eller rättare sagt, bort med de marknader som byggs upp för att de bättre bemedlade ska få billigare arbetskraft till sina privata residens!

Ekoxen

2011-05-29T23:51:00.006+02:00

Ekoxen. Det var så magiskt, jag satt och tänkte och såg ut över gräsmattan när en stor flygande insekt gick in för landning, trodde det var en humla först, men han landade illa, rullade runt, tog ett tag innan han kom på rätt köl och sedan började han i bra fart ta sig fram, målmedvetet upp på och sedan över altanen..wow..vilken kraft.

Om fattigdom på olika sätt

2011-05-28T09:48:00.001+02:00

Läs Eva Grannes text om olika slags brist och fattigdom på hennes blogg här

Maj

2011-05-26T09:39:00.004+02:00

Kära Maj vad ska jag göra med dig? Du är så full av sötma, frukt, blommor, prakt, färg, dofter och rikedom att jag inte vet vad jag ska göra av alla känslor du väcker. Kärlek till dig från mig!

Att köpa plåster

2011-05-24T07:42:00.009+02:00

Vård och vinst, hur går det ihop? Som en insändare i DN i dag skriver: Vinsten för SOS borde väl räknas i antal räddade liv, inget annat? Men något är helt galet när det gäller vård och marknad idag.

Som häromdagen när jag gick till Apoteket, som idag inte heter Apoteket utan något annat, men i alla fall jag går dit för jag behöver plåster och fluor. Men där plåster för fanns finns nu massa olika krämer och där fluoren fanns finns vitaminer och huller om buller. Jag frågar biträdet om varför de flyttar runt, om det är som jag befarar att det är ett marknadsföringstrick.

- Alla flyttar runt nu säger hon, även ICA flyttar sina varor jämnt.
-Inte min butik, den jag är trogen, försöker jag men hon bara flinar, verkar tycka det är kul eller så är hon så inlärd att le stort att käkarna hängt sig.
- Man blir ju desperat när man aldrig hittar säger jag, sönderstressade jag.
- Därför finns vi här svarar hon leende.

Men jag kan inte förstå det. Tror de att jag rafsar åt mig någon kräm för att jag inte hittar plåster och sedan köper plåster också? Jag blir alldeles sjuk av all denna jakt, letandet efter hyllor som flyttat sig, alla dessa nya förpackningar, alla dessa val som ständigt ska göras. Kan jag bara få en flaska fluor tack och en påse plåster. Snälla stå kvar på samma ställe vill jag nästan gråta, jag orkar inte leta mer, orkar inte sortera mer, orkar inte värja mig mer mot alla konstiga marknadsföringscabaréer.

Och ute på gatan en bit bort, när jag äntligen går där med min lilla påse plåster och fluor så står plötsligt ett apoteksbiträde i vit rock ute på gatan med reklamlappar i handen och sträcker dem emot mig.
- Va? säger jag överrumplad när en av dessa flärpar med stora % tecken och Rabatt flimrar framför ögonen på mig.
Hon säger något om rabatt och ler. Aningen ansträngt? Hon är i min ålder. Vad gör hon ute på gatan? Så ser jag. Bakom henne en öppen dörr in till ett annat apotek med ett annat företagsnamn. Konkurrensen. Här ute på gatan stimmar den omkring mellan oss, splittrar, flisar, punkterar luften.
- Nej tack jag vill inte ha, säger jag och drar tillbaka handen som nyss lydigt sträcktes fram för att möta hennes framsträckta.
Jag vill inte ha det där. Jag vill ha det som var förr. Ett lugnt, svalt apotek, med er biträden där inne, inte ute på gatan, med det sortiment jag kände igen, på den plats jag hittade till. Inget annat. Det räcker bra.

Violen

2011-05-21T17:07:00.008+02:00

På mitt bokrelease i mars fick jag en liten viol av Karin i en kruka.
Krukan tog jag med mig ut till landet i april och placerade i mitt verandafönster. Där har violen bara växt och växt och blivit vackrare och vackrare.

Verandafönstret är på våren som ett växthus. Här växer citronmeliss, solros och persilja till sig.

Regn & Jord

2011-05-19T07:43:00.003+02:00

en majdag på landet
det regnar
jag gräver och sår
ser en snigel

Bön för Tjernobyl blir bön för Fukushima

2011-05-18T16:39:00.004+02:00

Jag har snart läst ut en av de bästa böcker jag läst: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj. Efter den boken förstår jag så otroligt mycket mer, som om jag varit där med henne och sett det vi aldrig kan föreställa oss. Därför när jag nu hör på P1, tänker jag: jag vet vad det där innebär nu, det är något mycket mer genomgripande och större än vad reportrarna verkar ha insikt i. De pratar bland annat om att det finns planer på att ta bort det översta jordlagret och gräva ner det. I Tjernobyl grävde man ner jord, hus, träd, allt. Läs boken! Den är skriven på att andlöst språk, febrigt talspråk, du förflyttas dit och får höra så mycket tänkvärda saker.

Om alla beslutsfattare inom kärnkraftsindustrin hade fått läsa den här boken tror jag ingen hade propagerat för kärnkraften som energikälla. Jag tänker på Fukushima, på alla de som bor i närheten av kraftverket och nu inte kan bo där mer, på de som skadats, dött, förlorat nära och kära. På alla vackra platser som är förstörda, livsfarliga att beträda. Och jag ber en bön för att alla kärnkraftverk ska stängas över hela vår vackra jord!

Vårt grisiga hav-se filmen- gör sedan det du kan

2011-05-15T21:23:00.003+02:00

Östersjön riskerar att dö. Redan nu är stora delar av vårt stora innanhav dött och utan liv. Alldeles nyss såg jag dokumentären Vårt grisiga hav från Dokument inifrån. Se den du med, den kan verkligen rekommenderas! Se filmen här.

***

2011-05-15T08:24:00.001+02:00

Föräldrar i klädbutiken. Köper kostymer åt sina pojkar till studenten. Och reklamkillarna på väggen visar vägen för en man av idag. Det är fart och fläkt och ett hav av pasteller i herrbutiken. Rosa, cerise, lila, syren, gult, pistage. Skjortor och flugor och slipsar och näsdukar.

Intervju i Kommunalarbetaren

2011-05-12T20:32:00.004+02:00

Kreativ mix

2011-05-11T08:29:00.007+02:00

Igår var en dag som gjorde jag kände mig förflyttad till en annan plats. Först var det värmen. Det var så hett! Redan på förmiddagen när jag gick promenaden med mamma, vad varmt det var där vi satt och åt glass i solen! På eftermiddagen var det ännu hetare. Då satt jag med bloggkompisarna Eva, Evagranne och Victor på ett fik vid Nytorget. Det var som att vara utomlands och under markisen vid det blommiga bordet pratade vi om många intressanta saker, mycket om skrivande som vanligt eftersom det är vårt gemensamma intresse. På kvällen gick jag sedan på Klubb Utböling, en öppen scen för poesi i Midsommarkransen och det var verkligen inspirerande. Jag älskar den där mixen av olika människor, så kreativt opolerat. Den här kvällen var den sista med gänget; de som skapat och drivit klubben i några år flyttar. Men klubben lever vidare med nya ledare.

Arbetarskrivare

2011-05-07T21:20:00.005+02:00

Hela dagen har jag ägnat åt styrelsemöte för Föreningen Arbetarskrivare. En förening som behövs ännu mer nu än när den startades 1990 av några entusiaster i norr. Idag har föreningen medlemmar över hela Sverige och vi nio i styrelsen kommer från Luleå i norr till Lund i söder. Dagen har varit mycket intensiv och mycket har blivit gjort i det vackra styrelserum med utsikt över Karlbergskanalen vi fick låna. Det är roligt med arbetsglädje! Och inspirerande att tänka på den nya antologin vi nu planerar ska vara färdig hösten 2012. Vi har också ett mål för 2011: varje medlem ska värva en till medlem och flera har redan värvat fler än en, jätteroligt!
Tror du att du föreningen skulle vara något för dig, läs mer om föreningen och hur du blir medlem här eller läs föreningens blogg

Powerful Woman Writer Award

2011-05-07T07:01:00.010+02:00

Häromdagen blev jag glad. Av min bloggvän Sofie Bager-Charleson i London fick jag en Powerful Woman Writer Award. Tack Sofie!

Sofie själv är en riktig skrivinspiratör för många, hon har bland annat kurser i skrivande både i London och här hemma i Sverige, bland annat på Skurup Folkhögskola i sommar, dit jag själv gärna skulle åka för en vecka med bara skrivande. Sofie hade tilldelats priset av en av sina bloggvänner som inspirerats av henne och den motivering som följer med priset är:
"Under de månader jag har bloggat har jag stött på så många fantastiska kvinnor i bloggvärlden. Starka, kompetenta, intelligenta kvinnor med driv, jävlaranamma, ödmjukhet och talang. Kvinnor som inte gett upp trots att livet tufsat till dem ibland. Kvinnor som jag ser som mina vänner i dag och som alltid finns där för varandra när någon av oss har det jobbigt. Därför vill jag dela ut denna "girl-power award".

Jag skickar vidare awarden till de Powerful Women Writer som jag beundrar:

Anne utan e för hennes öppna och vackra sätt att berätta om livets ljus och mörker, även det allra svåraste.
Carina Poco Loco för hennes sätt att skildra en verklighet långt ifrån vår.
Eva Granne för hennes outröttliga engagemang i frågor som är viktiga för ett bra samhälle för alla människor.
Och så får Sofie också en, för att hon inspirerar mycket med sin verksamhet och sitt skrivande i landet jag har en speciell relation till.

Äga sin tid

2011-05-06T07:56:00.008+02:00

Igår i en matpaus i jobbet såg jag delar av en dokumentär av Peter Magnusson. Man fick följa några olika människors liv i Sverige och deras tankar om tid och vad som var värdefullt för dem. Hur tiden skulle räcka till.

Jag blev glad av det unga paret som bosatt sig i skogen utan el. Lyckan i mannens ansikte när han barbröstad i solen snickrade på huset, hur lycklig han var över att kunna leva resurssnålt och istället ha tid att umgås med sina barn och sin fru. Det som fick mig att känna, nej, var den kvinna som hade stora lån tillsammans med sin man och satt i en urtjusig sommarvilla och samtidigt vantrivdes i den lägenhet de hade utanför stan och som sörjde den lyxiga lägenheten de inte hade råd att ha kvar i Hammarby sjöstad. De hade 30 000 i månaden i räntekostnader, hon tvättade minst 12 maskiner tvätt i veckan (vilken miljöbov) och verkade inte vara tillfreds med livet alls faktiskt.
Se filmen här

Äger dig

2011-05-06T06:17:00.005+02:00

Människan som någon annans arbetskraft. Jag har börjat spara vissa platsannonser, de är grymma i sina krav och jag tänker, hur kan de kräva sådant som tydligt kommer suga ut, slita ut och knäcka människor? Så ohumant, som människor är varor, tillgångar som kan utvinnas, brytas. Som om Lena eller Lasse hemma vid köksbordet läser annonsen och tänker: Ja, jag vill gärna att det här företagets ledning får utvinna, skövla och suga ut min kropps krafter för att deras vinst ska bli högre. Hur språket slirar värderingarna. Som att stå till arbetsmarknadens förfogande. Det är ju en helt grotesk innebörd.

Det är precis det här som det handlar om, att marknadskrafterna gör allt till produkter, tillgångar att utvinna. En annan människa har tillgångar som de ska tjäna pengar på tills människan, kroppen är som ett tomt gruvhål, ett kalhygge, ett fisktomt hav. Jag tänker igen på stridsskriften som den franske diplomaten Stephane Hessel skrev nyligen. Indignez-vous, om att vår farligaste fiende idag är svår att upptäcka, att den stavas Marknadskrafterna. Läs tidigare inlägget här

Postlycka

2011-05-05T05:19:00.006+02:00

Varje morgon väntar jag på papperstidningen som ska landa innanför min dörr. Ja, om jag inte råkar vakna senare än vanligt och den redan ligger där. Men nu är papperstidningen på utdöende spås det.

Tiderna förändras. Inte var det egentligen så många år sedan som vi skrev riktiga brev till varandra? Men ändå. När det kommer något i brevlådan med en adress skriven för hand. Visst är det fest! Wow.

Igår fick jag ovanlig post. En dagstidning inrullad i ett brunt kuvert. Jag vet inte när jag såg något sådant senast, men det var en härlig känsla av nostalgi. Tidningen som skickats till mig från "landet i norr" var NSD och posten var från bloggvännen Eva som skickat tidningen där recensionen av min senaste bok fanns med.

Och igår mötte jag brevbäraren som gått här i alla år. Men något var annorlunda. Klockan var nämligen över fyra på eftermiddagen. Han var ännu inte klar. Han får bara mer och mer att göra. Och nu får han även dela ut lokaltidningen. Det jobb bland annat mina barn haft i sex år och som de nu blivit av med. Hundratals extraanställda och 80 fasta fick avsked och vår kära brevbärare fick en ännu större postsäck av sin chef.

Humlor och snö

2011-05-04T07:53:00.004+02:00

Igår frågade Eva i Jämtland mig i en kommentar till inlägget om Morgon med snö och med bilder av blommande Körsbär och Magnolia om hur det nu ska gå för träden som blommar när det plötsligt blir frostnätter igen. Idag har en expert uttalat sig i morgontidningen och svaret är att om humlorna tycker det är för kallt, blir det illa för de träd som blommar nu. Det beror på att de blommar så kort tid, och finns då inga humlor som surrar omkring från blomma till blomma blir det heller ingen frukt på träden. Så är det alltså. Nu vet jag det.

22:15

2011-05-03T22:04:00.005+02:00

Den rastlösa tomheten. När man kommer hem efter något som fått energin att pulsera. En läsning. En fest. Ett svårt jobb. Man vibrerar. Det är som man vill bita i luften, som hästarna som inte släpps fram, tyglarna drar tillbaka.

Jag minns när jag jobbade i restaurangbranschen. Hetsen. Ruschen. Det superkoncentrerade samspelet för att få allt att klicka i högt tempo. Hala köksgolv, träskorna, plåtarna, kastrullerna, ropen från servitriserna, svängdörren. Luften som knuffades undan var gång, ut i restaurangen, in i köket. Timmarna i kvällsloppet.

Sedan. Kvällen sjönk, dörren smällde upp mer sällan. Någon började torka bänkar, stuva om i kylrummet. Någon tog en cigarett. Så kom den. Tröttheten i hela kroppen, värk ibland. Så. Kyliga nattluften. Vägen hem. Vi var som skakade kolsyreflaskor inuti.

Att komma hem, inte var det egentligen någon lättnad; det var för svårt att varva ner, kunde ta timmar. Samma sak fortfarande. Det svåra att byta ut hög puls mot plötsligt lugn. Det sägs att det är lätt att börja varva ner med en drink om man är i restaurangbranschen. Men jag förflyttar mig nu i tanken till träden runt min stuga, där korparna och kajorna idag kraxade. Där finns lugnet, dalgångens svepande stillhet i allt som lever och rör sig. Nu ska jag fortsätta läsa Günter Wallraffs 13 icke önskvärda reportage (1969). Igår följde jag med honom på mentalsjukhuset, ikväll blir det Vinterresa till arbetslösheten.

Morgon med snö

2011-05-03T08:52:00.004+02:00

Vaknar tidigt i morse i min ovinterbonade sommarstuga av att det snöar utanför! Inne visar temperaturen 14 grader. Inte undra på att min nästipp var alldeles kall och jag låg hopvirad som en kålmask under täcket.

Jag borde haft en mössa tänkte jag och mindes tillfället då min vän K och jag var i Italien, övernattade på ett gammal slottsliknande hus. Jag frös så jag trodde min sista stund skulle komma, den natten och klädde jag på mig allt jag hade, inklusive den röda toppluva jag hade haft när vi reste från Sverige. Tidigt på morgonen passerar jag K:s säng på väg till toa för att försöka värma upp händerna under varmvattenkranen. Då vaknar K till och ser mig svepa förbi. Men varför har hon mössa här, det är ju precis lagom varmt här, härligt jag behöver inte svettas tänker hon iklädd endast sin lilla negligé.

Vad vi har skrattat åt det där många gånger. Det vart ett sådant surrealistisk ögonblick. Lite samma känsla var det att vakna och se snöflingorna. Är det inte bara stora vattendroppar i morgonljus tänkte jag först, men sedan såg jag snöpudret på taken. Nån timme senare var allt borta.

Körsbär & Magnolia

2011-05-02T07:37:00.004+02:00

Det går så fort med alla blommorna. Nyss var det vit snö. Nu kommer pastellerna.

Moderna lämningar

2011-05-01T21:39:00.003+02:00

Tidig morgon. Utspridda som tappade smycken, sönderslagna mot den hårda gatan ligger tecknen. Människor har lämnat en festplats.

Kärlek i Kungsan

2011-05-01T21:10:00.008+02:00

Under körsbärsträden satt de, tidigt på morgonen, ovetande om allt runtomkring. Kyssar under rosa tak av blommor.

Recension

2011-04-30T16:18:00.004+02:00

Jag sitter här och jobbar för fullt. Hela Valborg och halva Första maj blir stenhårt jobb. Men det är genast roligare när jag får veta att min senaste bok recenserats av Ingemar Nilsson i Tidningen Kulturen. Läs recensionen här

Ekorren flyger

2011-04-28T00:08:00.004+02:00

Så sitter han plötsligt där i trädet ovanför. Korre. Vackra djur med röda pälsen och långsvansen. Ger ifrån sig små ljud. Springer sedan längst ut på grenen. Och så.....

Hopp. Segla en stund i luften. Så nästa gren, nästa träd, allt går som en dans.

Sedan hittar korren något att knapra på. Sitter stilla, njuter.

Vår vid stugan

2011-04-23T19:36:00.006+02:00

Glad påsk

2011-04-23T09:16:00.003+02:00